Claudius

Det är lätt att se vad Claudius är för Hamlet. Claudius är ormen i paradiset, hans handling att döda Kung Hamlet är igångsättaren för dramat. Han är samhällskroppens huvud och på detta sätt också sjukdomen och giftet som sprider sig och tillslut gör hela riket sjukt. Claudius är förställningen, manipulationen och hyckleriet som skapar Hamlets kamp. I en förställd och manipulerande värld ses Hamlets sanningssägande som galenskap och Hamlet tvingas att själv gå in i rollspelet för att tillslut kunna riva ner ridån av lögner (Maynard s 57). Hamlet dödar ormen och dör själv som en martyr för sanningssägandet som överlämnas till Horatio.

Claudius karaktär definieras dock inte så enkelt som bara en motpol till Hamlet. På vissa sätt agerar han motpol, i scen 2 akt 1 står han som förståndet mot Hamlets känsla. Som karaktär är han den egenkära då Hamlet blöder för hela världen. På många ställen skulle man också kunna se honom som handlandet då Hamlet står för tvekan. Dilemmat att handla och fördömandet av obeslutsamhet förs dock fram av Claudius själv vid flera tillfällen, under hans bönemonolog, då Hamlet har dödat Polonius och då han eggar Laertes att hämnas sin far.

Claudius karaktär är betydligt mer mångfasetterad än dramats ”leende skurk”. Inte så mycket på grund av försonande drag, som alla egentligen går att tolka som en del i hans manipulerande spel. När han agerar som en bra kung då han för diplomati med Norge, är det egentligen ett spel för att inför folket skapa en gemensam fiende? Försöker han få det att se ut som att han tar upp maktens mantel under tvång? Då han vill utreda Hamlets ”galenskap” innan pjäsen i pjäsen? Är det av omsorg för Gertrud (som han indikerar i scenen med Laertes) eller misstänker han att Hamlet vet något, agerar han politiskt för att hålla Hamlets missnöje i schack? Vid alla tillfällen då han i vackra ord uttrycker sympati eller sorg ( då Ofelia blir galen, då Polonius dör) kommer det alltid ett slutresonemang om hur detta blir...